Självledarskap – En livslång process
GÄSTKRÖNIKÖREN SARA LEE: Jag coachar och utbilda människor i deras personliga ledarskap. Många gånger håller jag kurser för andra coacher och tränare som har många fler års erfarenhet av coaching och mental träning än vad jag har själv. Jag blir utmanad att svara på frågor, jämföra metoder och berätta vad som är ”bättre” och/eller annorlunda med den metod/teknik jag lär ut i förhållande till andra. Jag blir jämförd och utvärderad i mitt kunnande. Detta ger mig möjligheten att arbeta med mitt eget personliga ledarskap, mitt ego och min ödmjukhet. Det ger mig också tillfälle och träning i att både misslyckas och att lyckas med det.
När mitt ego visar sig blir jag medveten om mig själv och min prestation. Jag är medveten om min självmedvetenhet, vilket i sig inte gör det lättare, snarare tvärtom. Det är vid sådana tillfällen jag brukar önska att jag arbetade som florist i stället och fick stå i en blomsteraffär, binda vackra buketter, känna doften av blommorna, sälja dem till glada människor som går förbi. Det måste vara enkelt, särskilt för egot. Blommor doftar gott, är vackra att se på och framför allt förblir de tysta – de säger ingenting och kan därmed inte ifrågasätta mig och min kompetens.
Å andra sidan skulle jag nog tycka det var tråkigt i längden. Mitt motto är ”Life begins in the end of your comfort zone” och där har jag varit befunnit mig de senaste 5 åren av mitt liv. Och jäklar vad jag förbannar mig själv för det ibland. Ångestkvällarna innan en kurs startar. Kvällarna när drakarna kommer fram ur sina hålor och blåser sin svidande prestationsångest eld rakt i mitt ansikte… jo, jag tackar! I gränsstationen av bekvämlighetszonen, där är det mysigt! Där får man känna att man lever!
I bland kan jag undra hur det kommer sig att JAG fortfarande kan känna så här, JAG som gått så många kurser i personlig utveckling och tämjt och dräpt så många drakar. Funkar det här med NLP och Neuro-Semantics egentligen? Kan man verkligen ta bort negativa tankemönster och hantera tillstånd i alla lägen? Om det fungerade borde jag ju inte känna så här överhuvudtaget. Eller?
Men jag tror inte det är svart eller vitt. För visst har jag dessa känslor ibland ÄVEN om jag är coach, utbildare, tränare och allt vad det heter. Skillnaden är att jag kan hantera det (oftast!) och jag låter inte det stoppa mig. Snarare blir ångesten som kan dyka upp kvällen innan kursstart i slutändan energi som gör att jag kan fokusera och kliva in i min zon av flow och prestera på topp dagen därpå. Jag gör mig vän med mina drakar, blir medveten om mitt ego och tar hjälp av deras närvaro. För när jag vet att det är där kan jag också välja att lägga det ät sidan. På så vis blir jag starkare och får mer kraft att göra att bra jobb. Jag blir också påmind om min egen mänsklighet, får arbeta med mitt självledarskap möjligheter att leva som jag lär, ”walk the talk”.
I mitt arbete har jag mött människor som verkar perfekta, ja, helt enkelt ocoachbara. Det är som om det inte längre finns något att utveckla hos dessa personer. Inte minsta lilla drake kvar i nästet. För dem är allt möjligt och de tänker aldrig en negativ tanke om sig själv eller andra. Kan det vara möjligt? Förvånansvärt ofta har dessa människor visats sig vara i coachingbranschen. Då brukar jag undra vad som hände under resans gång. Vad gör att de inte har tillstånd att vara mänskliga? Eller är det så att det inte upptäckt sitt eget ego?
Jag tror att för att bli riktigt duktig som coach eller tränare behöver man ha ”jag-styrkan” att våga visa sin mänskliga sida – att vara felbar och osäker ibland. Det är mitt mål att vara genuin i mitt coachande och agera utifrån mitt sanna jag, där jag är närvarande och i flow. Då handlar det inte om mig utan om min klient. Då är egot ur vägen och det är så det ska vara.
Som coacher ”ser” vi ”saker” hos andra. Det gör vi hela tiden även när vi inte coacher. När jag ser saker hos andra människor, särskit något som triggar mig på något sätt, försöker jag ta det till mig som om det var min spegelbild och finns i mig. Eftersom vad du ser hos andra är en reflektion av dig själv och kommer från dina referensramar så är det ett sätt att utvecklas och bli medveten om sina skuggsidor. När du är medveten om dina skuggsidor kastar de inte längre någon skugga över situationen.
Jag utbildade mig till NS-/NLP trainer på Nya Zeeland 2007. Innan dess var jag en sån som avskydde att prata inför andra. På utbildningen fick jag lära mig att det inte finns några misslyckanden och att den ända vägen till att bli mästerlig var just genom att misslyckas. En paradox kanske men om du upplever att du misslyckats så är det för du väljer att ge ditt misslyckande den betydelsen. I stället kan du titta på skillnaden mellan dina förväntningar och på vad som verkligen hände – och där har du din feedback som du kan växa och lära i från.
Det är med dessa referensramar i mitt bakhuvud som jag nu vågar utmana mig själv och leva i gränsstationen av min komfortzon. Jag vågar prata inför andra, hålla kurser för andra tränare som är mer erfarna än vad jag är. Jag tror faktiskt ibland att jag vågar lite för mycket … som att skriva den här krönikan till exempel. 
Jag avslutar med ett citat från Michael Hall, utvecklare av Neuro-Semantics och den jag lärt mig mycket av det jag lär ut idag, och slår ett slag för mänskligheten i oss alla – coach eller inte. Jag tror vår största tillgång som människa är just den att vi har all rätt i världen att utrycka oss och all rätt i världen att göra fel. För vi är mer än våra handlingar, vi är mer än vi säger och det vi skapar. När vi kan vara i det fantastiska tillstånd då kan vi inte annat än vara ödmjuka inför våra egna och andras brister och känna förundran inför hur fantastiskt det är att vara just människa.
”You are unconditionally valuable just because you’re a human being and simultaneously wonderfully fallible and mortal! By asserting that your dignity and lovability is a given, you don’t have to prove anything, but you get to express everything. You have incredible potentials within to unleash. You are a limited human being. You have a fallible brain, heart, and body. It is not eternal, it is made of flesh-and-blood. You are from dust to dust. And you are also made of the star-dust of the universe.”. L.Michael Hall
Skrivet av: Gästkrönikör
