Hon är välsminkad, lätt solbränd och på fingrarna gnistrar dyra stenar
GÄSTKRÖNIKÖREN ELIZABETH GUMMESSON Manschettknapparna glimrar vid varje armrörelse. De är i guld, och sitter längst ut på ärmarna på den stärkta skjortan. Han är välrakad och håret ligger bakåtstruket. Intill direktörsmannen, sitter den direktörskvinnan med pärlor stora som flörtkulor. Hon är välsminkad, lätt solbränd och på fingrarna gnistrar dyra stenar. De här människorna har slitit sig igenom många arbetstimmar, möten i oändlighet, förhandlingar i lokaler utan luft, representationsmiddagar på löpande band.
När jag frågar dem, och deras 100 näringslivskollegor som sitter i publiken och lyssnar till min timslånga föreläsning, ifall de känner igen sig i prestationsångest, jämförandet med andra, i kontrollbehov som blir för starkt för deras bästa, då nickar de lite försiktigt igenkännande. Min föreläsning ger dem de viktiga stegen i hur man stärker sin självkänsla. Inga manschettknappar i världen kan överglänsa bristen på självkänsla, och ingenting är kanske viktigare för den personliga utvecklingen och inre tryggheten för varje individ. Sedan kommer de fram efteråt, och tar mig åt sidan och frågar om jag har visitkort med mig? För de behöver coachas av en sån som jag.
Några timmar senare; i en annan del av den stora staden. Jag kliver in i ett rum som ser ut som ett vardagsrum. I soffgruppen sitter kvinnor i olika åldrar, några har tagit plats på golvet för här är fullt idag, betydligt många fler än vanligt har kommit till träffen. Jag ska samtala med kvinnor som är bostadslösa och lever på existensminimum. Stadens socialkontor har bett mig komma och jag är lite nervös. Vad har lilla jag att ge dessa kvinnor? De har levt med missbruk, misär, svek, armod, ångest och rädsla. Jag kan inte ens börja ana vilka levnadshistorier som samlats i rummet. Nu ska de få höra min. Stolarna är slut så jag tar plats på golvet. Nyss hos direktörer på scen med dyr blomsterdekor och fett arvode. Nu på golvet, uppkrupen bland blickar som läser mig, tar in, värderar.
Jag hade avsatt en dryg timme för samtalet med kvinnorna. Stannar två och en halv. Och blir så tagen av den värme jag möter, de förtroenden jag får och märker att jag själv vågar ge, det innerliga samtal så fyllt av respekt och alla dessa skratt som vi brister ut i, att jag ber att få komma tillbaka om några månader och höra hur de mår. De berättar om sina utmaningar, om att försöka kliva upp varje morgon, om rädslor, brustna drömmar och jag märker att jag ställer en fråga här och en fråga där, och plötsligt har nån tagit ett steg i tanken, en annan bestämt sig för nåt och en tredje kommit till en viktig insikt. Vi talar om självkänsla, om jämförande, om att inte ha kontroll. Om att stärka sig själv.
Jag är coach. Det är inte bara ett yrke för mig. Det är ett förhållningssätt till människor som betyder nyfikenhet, intresse, medkänsla, öppet sinne och lust till möten mellan människor. Jag har gjort hundra intervjuer sen nyår om min bok Good enough som kom och sålde slut på en vecka och nu trycks i fjärde upplagan, och nästan alla frågar om min utbildning. Jag förklarar och förklarar att utbildningen inte är slutstationen utan det allra första steget; ingenting är klart för att man har ett certifikat – tvärtom är det då det börjar. Jag får frågan vilka verktyg jag arbetar med, och svarar att jag arbetar inte med verktyg, jag arbetar med människor. Coachingprocessen i all ära, men mötet med människan övervinner allt.
Elizabeth Gummesson, professionell coach, författare och föreläsare
Skrivet av: Patrick Grimlund
